Idag är det Tomas och då kommer vi att tänka på Nobelpristagaren i litteratur och poeten Tomas Tranströmer. Han har skrivit en liten, poetisk text om Blåsippor. Och blåsippor är ju alldeles ljuvliga! Både som tidiga vårtecken i naturen och som exklusiva, dyrbara samlarobjekt i trädgården.
Och när vi kommer till samlarsipporna är det bara att acceptera att alla blåsippor inte är blå. Det finns rosa, vita, lila. Prickiga och strimmiga. Bilderna är tagna i Birgitta Olssons fina trädgård i Ödsmål. En del tillhör samma art som våra svenska, vilda blåsippor, Hepatica nobilis, andra är hybrider eller tillhör de ungerska blåsipporna Hepatica trasnsilvanica (bilden överst t ex).
Och här är Tranströmers text:
Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något sätt oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk*) ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.
Trädgård på djupet 