Själen i en norrländsk trädgård

 

Vissa trädgårdar har en egen själ. Svävande som en ande från rabatter och trädkronor flyger den in i bröstet, där den fladdrar till och väcker avsomnade känslor till liv. När jag strosade runt i Lillebeths trädgård i Hälsingland, kände jag väldigt påtagligt av denna trädgårds själ.

Have you ever felt that a garden has it’s own soul? Something that touches you, connects with you, finds a way to your bank of memories and senses. In Lillebeth’s garden in Northern Sweden, I sensed the soul of the garden stronlgy.

över_MG_7511Men vadå själ? Vad är en trädgårds själ? Exakt vad det är går inte att definiera, men jag tror det har något någonting med tid, filosofi, personlighet och med blod, svett och tårar att göra. Vad tror ni? Har ni upplevt trädgårdens själ någon gång?Hos Lillebeth finns själen i den omgivande skogens höga björkar och granar som vaktar över denna odlade oas. Den har vuxit fram ur varje svettdroppe som fallit ner på de bortkörda stenarna och den nergrävda mullen. växt över_MG_7514

Mycket av trädgårdens själ känner jag i det där gamla, gistna växthuset, som Lillebeth bygt av gamla fönster som legat gömda i en lada. Det kommer ett eget inlägg med mer bilder från växthuset snart! lilleb ruin2_MG_7509Allra mest själ finns det uppe i tomtens mörkaste hörn, vid skogens kant. Där är själen så påtaglig att jag börjar viska, andas snabbare av upphetsning och bara inte kan slita blicken från Lillebeths bygge. En egen liten ruin har hon byggt här. Med en fönsterglugg som bildar en effektfull inramning till utsikten över skogen och ängarna med trädgårdens tuktade rabatter i förgrunden. Som ett stort öga mot horisonten.

”Fram till för ett par år sedan låg här en skrothög som den förre ägaren lämnat kvar. Till sist tröttnade jag och brände helt sonika upp den”, berättar Lillebeth. ”Då kunde jag ju göra något roligare här som att bygga en ruin, till exempel.” En granne tipsade henne om ett nerlagt tegelbruk med överblivna stenar. Mura hade hon inte gjort tidigare, vilket inte hindrade henne från att sätta igång. ”Det är ju bara att ringa och fråga de som kan” säger hon obekymrat.

Vore jag murarmästare skulle jag hitta en del fel och skavanker i murningsarbetet. Men se, det är ju det som är charmen. En ruin med två år på nacken ger ju ingen gammal känsla om fogarna är perfekt fyllda, jämna och släta. De fina vita klockorna utanför ruinen är prickklockor,  Campanula punctata. Den mörkröda rosen är mossrosen ‘William Lobb’. Trädet invid det hemsnickrade stödet är en blodhägg, Prunus padus ‘Colorata’.

lilleb ängel 2_MG_7638

En själ som får det att spraka och vibrera i trädgården har den mansstora genomskinliga ängel som står mitt i sluttningen och vakar över Lillebeth och hennes trädgård. Något namn har han inte, men det är en han. Från början var han en stomme av hönsnät till en skulptur i cement.

”Har du hört talas om tyngdlagen? Det hade tydligen inte jag”, skrattar Lillebeth. ”All cement rann ner mot jorden, därför blev han så här. Men jag tror att han trivs med att vara eterisk, genomskinlig och lätt, lite osynlig.”

Han bestämde i princip själv var han skulle stå. Bara en liten bit från ingången till rosenpergolan som hyser Lillebeths älsklingsittplats. Mitt i trädgården. Och själva pergolan, som vindlar fram nerför den sluttande tomten, bär också på en hel del av trädgårdens själ.

lilleb över1_MG_7583

Sedan är det det där med att trädgården på något sätt smälter ihop med naturen utanför. Som skåning är jag van vid att trädgårdar tydligt börjar och slutar vid häckar och plank. Man skärmar av, avgränsar, stänger vinden och naturen ute och trädgården inne. I Norrland  är det mycket vanligare att naturen bjuds in som en utsikt, som en extra odlingsplats, som en möjlig sittplats. Även om björkskogen liggen en bit bort från Lillebeths trädgård, blir den en del av denna genom utsikten mot skogen.

land_MG_7579Var går gränsen mellan trädgård och natur här? Odlar hon sallat i naturen? Är prästkragarna vilda eller odlade? Det osäkra, undringarna, bidrar också till själen tror jag.

damm_MG_7595

I slutet på vår runda upptäcker jag en liten bäck som nästan obemärkt rinner från en osynlig källa i skogen. Dess porlande är så stillsamt och rogivande att jag helst hade velat stanna kvar här och bara lyssna till vattnets lugnande musik. Inte är det slumpens försorg att bäckens porlande är ovanligt avkopplande. Nej, Lillebeth har stämt sin bäck. Lagt stenarna på plats, lyssnat, flyttat och vänt på dem tills hon var nöjd med porlandet. För vattnets ljud skiftar beroende på hur det möter stenar och grus på sin framfart. Detta välstämda ljus bidrar också till trädgårdens själ. I andra trädgårdar kan det så klart vara annat som blir trädgårdens själ. Vad säger ni? Hur upplever ni trädgårdssjäl?

Mer från Lillebeths trädgård kommer snart!

Text: Åsa, Foto: Monika

Annonser

8 comments

  1. Jeg gleder meg til hvert eneste blogginnlegg fra deg! Du viser frem de vakreste svenske hager. Massevis av inspirasjon og sjel i både tekst og bilder. Takk!
    God helg til deg.
    Jannicke

  2. Jag är bedårad, det är sådana trädgårdar jag älskar! En uppmurad ruin, träd, buskar och gamla kulturväxter, sittplatser/viloplatser, ja, allt jag vill ha finns där, ser även några rosor. Jag är så glad att jag fann er blogg, den ger mig så mycket.
    Fin helg!
    //Eva

  3. Vilket fantastiskt reportage och trädgård – så stämningsfull och full av själ. Det är svårt att sätta ord på det där med trädgårdsjäl men jag tror att det känns i trädgården om man skapat trädgården i samklang med vad trädgården vill bli och låter den leda en. Att det uppstår ljuv musik och djup kärlek. Som med ängeln och ruinen i Lillebeths trädgård. Magiskt.

    I min egen trädgård är det mitt växthus som tillför mycket själ med gammalt material som ville bli något annat än att tillbringa sin ålderdom på en dammig vind. När jag anlade min perennarabatt hade jag inte mycket att säga till om – det var växterna själva som bestämde var dom skulle bo. Det var bara att hänga med och säga ok vill du bo där då får du väl det. Sen gäller det att leva sitt liv med ett öppet sinne så man inte tappar kontakten med Moder Jord.

    Ha det så gott !
    Kram/Isa

  4. Den trädgården skulle jag vilja gå på upptäcktsfärd i, bland alla skrymslen och vrår! Jag gillar när man kan se vackra saker utanför trädgården så den känns enorm, och när man anpassar trädgården efter vad som redan finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s